Gästblogg 6: Bästa vän Becka

Idag är det min, Rebeckas, tur att göra ett inlägg här på bloggen. Jag och Emma är bästa vänner och har varit sedan vi gick i sjuan på Örnaskolan i Hyltebruk.

Vem är då jag? Även om jag gillar att prata om mig själv och det jag gör så var det inte det Emma bad mig skriva om så jag ska försöka fatta mig kort.

Jag är alltså Rebecka Wennersten sedan drygt ett år tillbaka,tidigare Edström och numera gift med Tobias och tillsammans har vi 9 månader gamle Tim och bordercollien Skip. Eller nej, hunden är bara min, framförallt när det regnar och det är dags för kvällsrunda😉. Vi bor i Falkenberg på Tröingeberg i en villa där vi stortrivs. När jag inte är mamma så jobbar jag i Slöinge på Hallands djursjukhus som djurvårdare. Världens absolut roligaste jobb! Jag tävlar agility tillsammans med Skip och den mesta lediga tid går åt till det och under sommarhalvåret åker vi runt i Sverige på helgerna och tävlar. Vi har även testat på lite tävlingar i lydnad och vallning och tränar lite spår och nosework.

 Vad är då min roll i Emmas minst sagt hektiska liv? som ni förstått under veckan så är Emmas familj både otroligt engerade och duktiga både vad det gäller hästar och volleyboll. Och framförallt är det otroligt duktiga på att analysera och se detaljer för att bli bättre. Det är inte jag. Jag kan absolut ingenting om volleyboll, vilket gör att när Emma ringer och säger att hon spelade galet bra, så är det ren fakta för mig. Jag håller med, alltid(det är lugnast så). Min roll är alltså att låta Emma vara bäst i världen när hon behöver känna att hon är det och när hon behöver älta en missad motagning vilket i teorin innebär att hon just då är sämst i världen, då låter jag henne vara det en stund, tills hon nämner en "fast det var som mamma/pappa/tränare/lagkamrat sa, jag gjorde ju faktiskt(och så nånting bra) då gäller det för mig att snabbt snappa upp det och sedan repetera det gång på gång tills hon inser att det var EN dålig mottagning och att det inte betyder att hon ÄR en dålig spelare. En inte helt enkel uppgift då det väll är allmänt kännt att Emma är ganska envis, men det är jag också😉.

Visst, efter 13 år vid Emmas sida så vet jag vad baslinjen är och vad det innebär att blocka parre och jag vet vilken procent perfekta motagningar Emma förväntas göra under en match men allt det där är bara siffror och termer som jag samlat i min "volleyboll ordlista" för att hänga med i vad Emma pratar om. Ibland gör jag ett trevande försök att komma med en smart kommentar vilket antingen ger ett "Till och med du fattar det!" Som bekräftelse på att jag är rätt ute. Eller så blir det en kort(för Emma är inte tyst speciellt länge) tystnad vilket betyder att jag är helt ute och cyklar, varpå Emma fortsätter och prata och låtsas inte höra min korkade kommentar.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte gillar volleyboll. Kanske beror det på att den tar så vansinnigt mycket tid. Tid som jag gärna spenderat tillsammans med Emma. Eller så kanske det beror på att vollybollen gång på gång behandlat Emma orättvist och elakt, både fysiskt och psykiskt. Jag menar vem gillar den som gör ens bästa vän blåslagen och i tårar? Det kan jag säga att jag många gånger efter våra i princip dagliga samtal, sagt högt för mig själv när vi lagt på, "Varför i helvete forsätter hon spela?" Men när hon stod där med sm guldet runt halsen eller när man förra året såg glädjen och sammanhållningen i laget, då förstod "Till och med jag" att det var värt det!

För det är nog det som är skillnaden mellan oss "vanliga" och Emma. Trots att sport innebär att man gång på gång blir nedslagen och får känpa sig upp igen så har nog Emma haft en hel del mer fighter en de flesta andra. Emma är en jävla krigare,  och gud nåde den som hamnar ivägen när hon är påväg mot sina mål.

När det gäller hästarna däremot, så har jag betydligt mer att tillföra än "bara" mental stöttning. Som tidigare hästtjej och med ett djupt intresse i djursjukvården(Håll hästen frisk var min bibel fram till tonåren), så bollar jag gärna med Emma när diverse små saker dyker upp. Vi är lätt hypokondriska både jag och Emma ska tilläggas, framförallt när det kommer till våra djur. Det kan behövas både 20 och 40 minuter av diskussion efter att en liten snårkråka dykt upp på någon av hästarna innan vi lugnt kan konstatera att det inte kan vara kvarka. Agility är trots allt en sport som kommer ur hästhoppning och där har vi mycket att tillföra varandra i diskussioner om tex vilken väg som är bäst för att hunden/hästen ska få en bra linje till nästa språng. Och här vill jag flika  in att trots att Emma bara testat agility vid ett tillfälle, så har hon full koll på både framförbyten och bakombyten. För sån är Emma, hon går all in i allt hon gör. Även i att supporta mig och Skip i våran lilla karriär i agilityn som inte precis är på någon elite nivå. Åter till hästarna. Tidigare var jag med lite då och då som groom och chaufför vid tävlingar och träningar vilket tyvärr inte blir så ofta nuförtiden med en liten bebis och agilitytävlingar på helgerna. Men någon gång per år får jag äran att följa med och njuta av både varm hästmule(finns det något som luktar godare?) Och bra ridning. För jag älskar verkligen Emmas ridstil. Trots att hon haft hästar som både haft den ena och andra fasonen för sig så ser man aldrig henne bli arg. Hon rider alltid på samma mjuka följsamma sätt och det är något jag verkligen älskar att se på ridbanan. Ni har säkert sett Emmas snygga avsittning på terrängbanan här om dagen och den där sekunden efter att hon har landat och börjar gå runt stocken. Den sekunden är såååå Emma, alltid lugn, trots millimeter får döden.

Trots att jag numera inte kan närvara särskilt ofta vid vare sig matcher eller tävlingar så följer jag henne intensivt via liveresultaten på nätet, visst är dagens teknik fantastisk! Sen kommer alltid ett samtal från Emma där vi går igenom antingen matchen, boll för boll  eller ritten, gallopsprång för gallopsprång och då känns det nästan som att jag var där och det uppskattar jag väldigt mycket!

Det är så mycket jag ser upp till Emma för. För hennes engagemang, ork, empati och framförallt för att hon är en så rak och ärlig person.

Sen är jag förstås avundsjuk, som så många andra. Det är få förunnat att få 48h på sina dygn😉. Och det är få förunnat att ha en sån engegerad och stöttande familj som hon har.

Jag önskar dig all lycka till inför kommande volleyboll säsong och med hästarna. O jag ser fram emot den dagen när vi sitter i hästlastbilen påväg ner genom Europa för att du ska tävla och jag som groom och chaufför. När vi preciiiiis hinner med färjan pga min fantastiska tidsuppfattning😉. Man brukar säga att gifta gamla par älskar varandra "för" varandras svagheter, inte "trots". Du älskar mig "för" att jag aldrig är i tid, då hinner du alltid trots ditt tajta schema. Och jag älskar dig "för" att du är så förbannat dålig på att hålla ordning, då behöver jag aldrig ha städångest när du kommer.

Jag vet att du alltid gör ditt bästa i allt, och det är mer än fullt tillräckligt. Även i att vara min allra bästa vän.

/Becka

 
Till top