Gästblogg 3; Sambo Philip

Hej
Idag är det ingen vanlig dag, idag är det min dag att skriva på bloggen.
En snabb sammanfattning. Jag heter Philip spelar volleyboll i Hylte/Halmstad, jobbar som elektriker och är Emmas sambo.
Innan jag träffade Emma så var min erfarenhet med hästar och ridfolk inte så stark eller stark var nog att ta i. Jag kunde inget alls. Fick ganska tidigt lära mig att ridfolk var något speciellt. Ett släkte som kan ha hur rent som helst i ett stall, fodret uppvägt, utrustningen upphängd och välskött men sen när det kommer till ryttarens egna lägenhet så är det helt tvärtom jämfört med stallet. Ett släkte som är mer noggrann att hästarna har rena och fina täcken medans deras egna stövlar eller kläder kan var slitna eller till och med sönder. Jag kan väl erkänna att det är jag som är frugan i vårt förhållande som tar hand om tvättning och städning av våran lägenhet. Tänkte berätta om två händelser som hände mig när jag började träffa Emma som då var inte så enkla men i efterhand är riktigt roliga.

En sommardag så frågade Emma mig om jag skulle vilja åka med henne till hermanstorp terräng bana för hon skulle på träning. Innan hade jag hängt med på träningar med då hade Ann-Charlotte varit med och då behövde jag inte göra något för då höll hon hästen och Emma gjorde iordning hästen och jag kunde i lugn och ro titta på, så jag sa ja! Men den här gången var det annorlunda; Ann-Charlotte skulle inte med och då förstod jag att jag skulle få hålla hästen medans Emma gjorde iordning hästen och vid den tiden så hade jag och Emma inte varit tillsammans så länge och jag hade knappt hållit i ett grimskaft.
Nervös som bara den så kom vi till terrängbanan. Vi lastar ut hästen och Emma ger mig grimskaftet medan hon går och hämtar sadel m.m. I bilen till terrängbanan så hoppades jag, kanske till och med bad en bön att hästen skulle stå stilla när jag höll i grimskaftet men det ville den ju självklart inte och börjar gå. Paniken blir ännu mer när jag känner att grimskaftet håller på att glida ur mina händer. I stället för ropa på Emma och be om hjälp så var jag tyst för jag ville ju inte skämma ut mig så jag tar tag i änden på grimskaftet och bara följer med hästen. När Emma senare kom runt transporten med sadeln och fick syn på mig med hästen så kan jag väl säga att det var en syn. Det var en häst som var ute och gick och bakom sig hade hästen en 2 meter lång kille som bara följde med. Jag trodde ju att nu var det värsta över men så var det inte. Under träningen sen så ska Emma rida över två stockar men något blir fel så hästen kraschar rätt i hindret. Det jag minns mest av är att hästen ligger på rygg över stockarna och jag ser Emma bara flyga ur sadeln. Om att hålla en häst var jobbigt så var detta värre. Som tur var så skadade sig ingen men jag trodde då att vi skulle åka hem och ta det lugnt efter det som hände men inte Emma hon hoppar upp på hästen igen och fortsätter träningen. Så min första träning själv med Emma så hände det en hel del.

Kommer aldrig glömma min första tävling som jag åkte på. Emma och Ann-Charlotte hade pratat om hur kul och bra det var på tävlingar. Man satt i solstolar mellan klasserna och åkte man med så fick man fika. Så självklart när Emma frågade om jag ville åka med på en tävling så sa jag ja för det lät ju trevligt faktiskt. Emma skulle rida fälttävlan på morgonen hade hon avklarat dressyren och hoppningen så det var bara terrängen kvar. När vi kommer ut till terrängbanan så börjar det regna och det är som att himlen öppnar sig när vi kommer dit. Min klädsel var väl inte den bästa, ett par joggingskor, mjukisbyxor och en tunn långärmad tröja. Vi hoppar ut och gör iordning hästen och Emma hoppar upp och rider iväg till framridningen och redan där så var man blöt och inte lite blöt utan såg ut som man hade badat med kläderna på. Emma hoppar bara tre hinder innan hon avbryter ritten för sikten och underlaget är dåligt på grund av vädret så Emma rider till starten igen och träffar ett par bekanta där och de pratar om ritten. Under samtalet så kommer de överens om med en blick emot mig där jag står under ett litet tak och trycker mig emot väggen bara för att komma undan regnet att det är dags att åka hem. Nu tänkte man att nu kan det inte bli värre, men det hade regnat så mycket att vi inte kunde backa ut transporten så jag och Emma fick koppla loss transporten och puta ut den så vi kunde backa ut bilen och koppla på transporten igen. När hela detta spektaklet var klart och vi kunde köra iväg så brast alla tre ut i ett asgarv över allt som hände på terrängen och den duschen när man kom hem var det väldigt skönt.

Nu låter det säkert på mina berättelser att det är hemskt att vara med runt hästarna, men så är inte fallet jag tycker det är fruktansvärt intressant att vara med runt hästarna och lära mig nya saker. Från att inte kunna något så kan jag väl säga att jag har blivit mycket bättre på hästar. Nu kan jag hämta dem ifrån hagen, göra rent deras hovar, kan väga upp betfor och mocka deras boxar. När deras hovslagare är där så hänger jag nästan över honom bara för att titta vad han gör och kanske lära mig något nytt. Nu nyligen så har jag lärt mig att köra deras minitraktor så jag tar gärna den nu och harvar upp deras bana.
Sen till dig Emma nu. Jag har träffat en person innan dig som kan lägga nycklar, plånbok och mobil på dem mest konstiga ställen och det är min pappa men har aldrig träffat någon som samtidigt kan ha så bra koll på alla sina aktiviteter. Jag har aldrig sett någon som brinner så mycket för sina idrotter som du, som planerar varje minut av din vardag för att allt ska gå runt. En person som kan gå ut när det är minus grader ute eller spöregnar, för att hästarna måste tränas. Om man hade hälften av det drivet som du har så hade man kunnat göra vad som helst här i världen. Fortsätt med det du gör så städar jag gärna lägenheten och tvättar för jag tycker det är så kul att det går så bra för dig!
 
Älskar dig så mycket Emma du är bäst min stjärna
Philip "pilen" Pettersson.







 
Till top