29 augusti 2019 - Att vara tränare..

Igår var det som jag nämnde i tidigare inlägg dags för ytterligare en kväll med hoppträning men den här gången på marken. Jag hade 3st mycket flitiga elever som kämpade på i den kvava värmen och i sällskap av 1 miljon glada knott. Jag tror dock att knotten mest bekymrade tränaren på marken och inte så mycket ryttarna 😉 Tidigare trodde jag aldrig att jag skulle trivas med tränarrollen men för 2 år sedan började jag vara ridlärare på ridläger och tycket att det var väldigt roligt. Nu håller jag sedan i våras hopp/markarbetes träningar på Hylte ryttarförening varannan onsdag.
Jag håller fortfarande på att klura ut vem jag är och hur jag vill vara som tränare men jag försöker använda mig av alla min egen erfarenhet av olika tränare jag har haft genom åren. Om jag tittar på min tid som elitvolleybollspelare kan jag se väldigt tydligt vilka tränare och personer som har påverkat mig under min karriär. De tränare och personer som jag kommer ihåg mest är dom som var där för mig när det gick som sämst och när det var som svårast. Min erfarenhet säger att det är väldigt enkelt att vara tränare i medgång men desto svårare i motgång. Det är en fin gräns mellan när man ska pusha och när det är dags att backa och ge andrum. En fin gräns där jag tycker att dom bästa tränarna alltid lyckas balansera sig fram och där de sämre faller platt. Det är betydligt mycket enklare att lämna en utövare i motgång än att faktiskt gå fram ge en klapp på axeln och hjälpa personen att kämpa vidare. Det är enkelt att ge mycket kritik och glömma beröm. Det är enkelt att peka ut var andra gör fel men väldigt svårt att inse sina egna misstag. För att bli bäst på något är svårt som utövare och man måste vara beredd att utmana sig själv med svåra uppgifter och bemästra dessa situationer. Detta är något som jag tror gäller även tränare, för att vara en bra tränare måste du vara beredd att utmana dig själv med svåra uppgifter och bemästra dessa situationer.
Det finns många mer saker jag kan nämna men det jag någonstans vill komma fram till är att jag har precis börjat min väg som tränare och håller på att fylla på min verktygslåda med erfarenheter och detta säger jag inte som tränare utan som utövare under tränare:
Våga vara avgörande! Det var och är inte alltid de tränarna som jag hade/har tränat längst tid för som har varit mest avgörande för min elitkarriär som volleybollspelare eller min träning med mina hästar. Det är tränare/personer som kanske vid ett eller få tillfällen har tagit sig tid att ge mig feedback och faktiskt lyssnat på mig som har varit mest avgörande. Våga vara mänsklig! Bara för att titeln "tränare" står på bröstet innebär det inte att man slutar göra mänskliga misstag. Våga erkänna det för det av min erfarenhet ger det dig mer respekt än när du inte gör det. Våga vara med i både med och motgång! Ibland som tränare måste man vara rak och riktigt ärlig men se alltid till att detta kommer av en god avsikt som i det långa loppet kommer gynna din utövare. För återigen bara för att "tränare" står på bröstet får man faktiskt inte uppföra sig hur som helst eller säga vad som helst, även detta kan vara avgörande för någons framtid. Jag har hört många historier och har även en del själv där tränare har av misstag eller rent av avsiktligt har sagt saker till utövare som dessa bär med sig under många år. Jag kan bara tala för mig själv i den här bloggen och jag har använt det till att motivera mig själv att motbevisa men av min erfarenhet motiverar känslan ilska/frustration dig inte lika mycket som glädje för det du utövar. Det är en underbar känsla att ha kämpat länge med ett problem och får ta emot beröm ifrån din tränare för att du tog dig ut på andra sidan. Om den typen av målmedvetenhet inte blir belönat kommer den tids nog att försvinna. Det klassiska uttrycket "ris och ros" passar bra in här då om man ger mycket ris tycker jag att man måste vara beredd att ge mycket ros.
När jag läser detta känns det som jag lägger hela världens ansvar på er tränare och det ligger självklart också ett ansvar hos utövarna men det jag vill säga är att ni ibland är viktigare än vad ni tror. Vi som utövare ser upp till er och en klapp på axeln ibland kan kännas som en världslig sak för er men kan betyda hela världen för oss!
Jag vill sluta något som för mig blev ett ganska känsloladdad inlägg med att påminna alla utövare att om ni har en bra tränare i ert liv, glöm inte ibland att även ge dessa en klapp på axeln också för deras engagemang är ovärderlig! Tränare ger oss motivation och energi att fortsätta i vår träning så låt oss ge detsamma tillbaka. Mina tränarförebilder ligger hos alla tränare jag har haft än så länge i min tid som ryttare. Tränare jag har haft få tillfällen eller under längre perioder. Jag hoppas att jag kan vara en lika bra tränare som ni är en dag! :)
Mvh Emma
Till top