Gästblogg 2: Pappa Mårten
Mårten heter jag och som ni säkert förstår av Ann-Charlottes inlägg från igår så är inte hästarna något jag ska lägga mig i för mycket utan nivån här är att finnas tillhands och inflika glada tillrop och göra rätt saker som ”dräng” när det behövs.
Jo, förresten jag är bäst på en sak enligt Emma när vi är på tävlingarna. Det blir mer fika med goda muffins och kanelbullar. Det är ju nybakat på varje häst tävling.
Har lärt mig ”hästeriet” hemma på gården den hårda vägen från livrädd till cool och harmonisk person som flyter in i systemet.
Man ska bara inse när man lever i en häst familj att de nummer du får på bröstet går efter följande rang ordning:
Hur många hästar, hundar och katter finns det på gården och sedan sätter man nästa siffra på bröstet och inser man denna prioriterings ordning då är allting lugnt.
I volleybollen är jag mer ”all in” och följer laget på nära håll som en av ledarna kring laget.
Är en häftig känsla när man sitter med sin dotter på bänken i byten och analyserar och ser till så att taktik följs eller förändras beroende på hur motståndaren spelar.
Samtidigt ställer det krav på både henne och mig att vara i dom roller vi har i laget och inte pappa och dotter. Kan bli riktigt häftigt och hetlevrat när analyserna ska göras och när man ska gå över från att vara ledare och spelare till pappa och dotter eller tvärt om.
Resultaten både vinster och förluster blir liksom dubbla i många sammanhang när man är så nära i sin relation. Så någon gång dubbel bryt men i det flesta fall dubbel glädje.
Förmånen att ha sina barn så nära som vi har känns helt underbart det gäller Emma men också lillbrorsan Johan som är lika het på volleyboll men svalare för hästar och stora syster Hanna som inte är lika stor idrotts nörd aktivt men uppe på hästryggen ibland och alltid på plats när volleyboll matcher spelas. Hannas son Tristan nyss fyllda 2 år är ju allas vår guldklimp och även han en ivrig supporter till Emma. Han ser också Emmas häst Bosse i alla hagar och det spelar ingen roll om det är en kossa eller häst det är en Bosse ändå. Små sneglar man på Emmas min när favorit hästen Bosse blir liknad vid en ko behöver ni nog inte fundera på hur hennes min ser ut (även om det var Tristan som sa det). Ni kan också tänka er morfars stolthet häromdagen när Tristan säger morfar och inte klarar av att säga Emma. Jippi!
Det är många pusselbitar som ska fungera för att få Emmas liv att fungera och jag och Ann-Charlotte är stolta föräldrar som känner att det är priviligierad tid att få vara med och uppleva alla spännande händelser antingen på häst ryggen eller på volleyboll planen och man funderar aldrig kring vad man håller på med utan det är bara helt naturligt.
OK, ibland kan man väl få en och annan konstig blick då man kommer hem från en utlandsresa på en vecka eller två med jobbet på fredag kvällen och sedan går upp 05.00 på lördag morgon för att åka 50 mil till Lindesberg enkel resa för att vara med som ledare för volleyboll laget och senare komma hem strax efter midnatt. Inte från Ann-Charlotte hon tycker det är helt ok och det är ju en förutsättning utan från andra runt omkring som säkert tänker att han är ju inte klok. Själv njuter jag varje sekund och får avkoppling, gör något annat och samtligt får uppleva en ny spännande match med laget och min dotter Emma ”in full action” mitt i alltihopa. Kan man ha det bättre än så.
Blogg Pappa Mårten
